Livet är en sjukdom med dödlig utgång har en klok tänkare sagt och vi löpare är minsann inte undantagna. Efter ett antal löpkilometrar väntar döden. Helst utmed löpslingan. En död med löparskorna på är en vacker död, åtminstone sett på distans.
Vi löpare är bra på att fylla i våra donationskort. Knall och fall och några timmar senare är vi styckade och utportionerade till bättre behövande, samhällsekonomiskt optimalt. Man ska dö utan föregående vård och med så många vältrimmade donatonskroppsdelar som möjligt.
Vad dör vi av då, vi löpare? Jo, enligt media dör vi av hjärtfel, kroniskt och gärna medfött. Ibland läser vi om någon löpare som plötsligt, efter att ha tränat 25 mil i veckan 20 år i sträck och sprungit 200 marathon, segnat ned och dött. Stackarn skulle satsat på en hederlig fetmarelaterad hjärtinfarkt istället och besparat sig 25000 träningstimmar.
Vi långlöpare dör med en skräll eftersom alla års konditionsidrottande gett oss förstorade hjärtan. Det kallas för idrottshjärta, athlete´s heart på engelska, kardiohypertrofi på sjukhuslatin och visst låter det hemskt. Läkare ser det på EKG-förändringar, låg vilopuls och efter ultraljudsundersökning.
Hjärtförstoring är ingen sjukdom i sig men kan indikera att något annat varit fel, länge. Högt blodtryck, förkalkade kransskärl, trånga klaffar, kraftig övervikt, alkoholmissbruk, störd ämnesomsättning eller ett envist virus som bitit sig fast får hjärtat att jobba hårdare. Pågår det länge växer hjärtat till sig. En läkare som ser ett förstorat hjärta har därför anledning att fördjupa sig i patientens historik.
Men, vi konditionsidrottare har ett förstorat hjärta av naturliga orsaker. Hjärtat är en muskel och precis som andra muskler växer hjärtat och blir större när man tränar. Jag fick lära mig i skolan att hjärtat är ungefär lika stort som ägarens knutna hand. Ett så litet hjärta räcker inte för den som springer 10 mil i veckan och stundtals tävlar i löpning över flera dygn. Det räcker inte ens för oss mediokra ultradistansare. Jag har knappt 40 i vilopuls och mitt EKG är förmodligen inte helt normalt. En ultraljudsundersökning skulle visa ett hjärta med tjocka kammarväggar. Hur farligt är det? Vanligtvis inte alls. Ett idrottshjärta är ett styrke- och friskhetstecken.
Förra månaden sprang jag Caballo Blanco Memorial Run. Ett väldigt trevligt lopp arrangerat för ett behjärtansvärt syfte. Christer Schapiro med familj ger alla deltagare ett hjärtligt mottagande i sitt hem i Dalarna där tävlingen utspelar sig. Jag har sprungit de tre åren tävlingen gått. Jag kommer hjärtans gärna tillbaka.
Ja, som ni märker används ordet hjärta i många uttryck och nästan alltid positivt. Det ligger oss varmt om hjärtat. Vi säger “mitt lilla hjärta” till den vi älskar. Viktiga frågor är hjärtesaker för oss. En oförrätt är hjärtknipande. Folk som inte visar empati är hjärtlösa. Är vi fullständigt ärliga talar vi rakt från hjärtat. När de vi älskar lämnar oss krossas våra hjärtan. Våra varmaste och innerligaste känslor härstammar från hjärtat, eller hur?
Nej, hjärtat är bara ett segt stycke kött. Ett organ bland andra. Utskuret och placerat i en rostfri sjukhusskål är det helt oromantiskt. Visserligen är hjärtat viktigt men numera reparerbart och utbytbart. Förr betydde ett stannat hjärta att vi oåterkalleligen dött. Så är det inte längre. En maktförskjutning har skett i våra kroppar. Hjärnan har tagit över rollen från hjärtat som den viktigaste kroppsdelen. Numera säger oss förnuftet att alla känslor upplevs i hjärnan. Förnuftet? Ja det är själva definitionen av hjärnan.
Är det bra eller dåligt? Tja, det är förmodligen anatomiskt korrekt men här finns något att fundera över. Kampen mellan förnuft och känsla är lång. Idag sätts alltid förnuftet främst. Framgång mäts i materiell rikedom. För att tjäna pengar ska man vara förnuftig och okänslig, alltså smart och hjärtlös. Striden går i vågor. Vad som dominerar växlar genom tiderna. Förnuft och känsla står varandra nära. På engelska säger vi “Sense and sensibility” vilket också råkar vara titeln på en roman av Jane Austen. Den förebådande romantikens övergång till realismen, alltså ett skifte inom konst och kultur mellan vikten av känsla och förnuft.
Men vad har Jane Austen med långdistanslöpning att göra? Jag vet inte vad hon gjorde på milen men Jane Austen är en fantastisk författare. Unik för sin tid och fortfarande aktuell. Hon skriver om passion, mångbottnat och med undertoner. Hon skriver om vilja, om styrka och om hjärta och smärta utan att bli trivial.
Smärta är en del av långdistansandet så lägg in Jane Austen i träningskalendern. Smärtan är fysisk och förnuftet säger oss att genst sluta. Men, då säger vi som funnit passionen i löpningen och läst Jane Austen: Aldrig i livet, spring eller dö! - Eller båda! Det tar oss tillbaka till Caballo Blanco.
Born to Run av Christopher McDougall gavs ut 2009. Den blev snabbt en bestseller. Bland långdistanslöpare var den snudd på obligatorisk. När man nu några år senare frågar folk vad de kommer ihåg från den så är det Tarahumaras, Caballo Blanco och hur fantastiskt det är med barfotalöpning.
Born to Run börjar hos Tarahumaras, ursprungsbefolkningen i Mexicos Chihuahua-provins. Caballo Blanco är en mytisk och mystisk gestalt, en långdistanslöpare som försvinner lika fort som han dyker upp. En dramatiskt och vinnande intrig. Born to Run gör succé och Micah True, alltså Caballo Blanco, blir känd över en natt.
Micah finns på riktigt och är inte helt nöjd med beskrivningen i Born to Run. Han ser sig själv som en vanlig enkel kille, en passionerad ultralöpare som står Tarahumaras nära. Micah vill göra något positivt av uppmärksamheten. Han åker på en föreläsningsturné till Europa och hamnar genom Christer Schapiros försorg i Sverige hösten 2011.
Ett halvår senare kommer rapporter från USA att Micah saknas efter en löptur. Efter flera dagars sökande hittas hans kropp i en flodravin. Någon vecka senare kommer obduktionsrapporten. Micah True dog av hjärtsvikt. Hjärta var förstorat och försvagat. På den korta 2-milarundan slog det stopp. Micah dog en naturlig död.
Naturlig död? Blott 58 år, vältränad, har hållit på med långdistanslöpning i flera decennier. Micah sprang regelbundet minst 100 km i veckan. Han borde snarare vara vaccinerad mot hjärtproblem än dö av ett. Själv är jag 53 år. En löprunda på 20 km är en normal dagsdos. Ska jag förvänta mig att springa in i evigheten redan inom 5 år?
Naturlig död ska läsas som motsatsen till onaturlig död. Det var inget våld som riktades mot Micah. Han fick inget klippblock i skallen. Inget vådaskott från jägare. Inget vilddjur anföll och slet upp hans strupe. Micah bar på ett hjärtfel som visade sig vara fatalt på just den här löpturen. Obduktionsrapporten säger att väggen i vänstra hjärtkammaren var förstorad, förtjockad och oelastisk. Hans hjärta var stort som man kan förvänta sig hos en ultradistansare men i vissa delar sjukligt förstorat.
Idrottare segnar stundtals ihop och dör plötsligt och oväntat. Kanske händer det på fotbollsplanen, i hockeyrinken eller i skogen under orientering. Försäkringsbolaget Folksam gjorde en kartläggning av sådana dödsfall. De fann 68 under åren 1998 - 2009. 66 av de drabbade var män. Endast fyra var relaterade till löpning.
I de fall där dödsorsaken angavs stod hjärtrelaterat för en hög andel. När unga personer drabbas beror det oftast på medfött hjärtfel. Efter varje sådan händelse höjs det röster för att införa screening, obligatorisk hjärtundersökning av alla idrottande ungdomar.
Under några år runt 1990 dog 16 elitorienterare av hjärtsvikt. Sporten drabbades av panik. Många studier gjordes som pekade i olika riktningar men till slut på en bakterie, Twar. Långt senare omvärderades det till bakterien Bartonnella. Numera är man observant på infektioner och avråder idrottande enligt försiktighetsprincipen, alltså hellre avstå än chansa.
Internationellt finns det flera studier (exempel) från hjärtrelaterade dödsfall under marathonlopp. Återigen är män överrepresenterade. Det är både är hjärtinfarkter och hjärtsvikt. Dödsfallen tenderar att ske i slutskedet av loppen. Mönstret speglar hjärtåkommor i samhället i stort. Hjärtrelaterade dödsfall drabbar män i större utsträckning än kvinnor och utlöses inte sällan av fysisk ansträngning och stress.
Är det då farligt att springa långlopp? Ska vi avrådas från att träna och tävla? Nej, åtminstone inte träna, säger en enad läkarkår. Hälsovinsterna med ett fysiskt aktivt liv är avsevärt större jämfört med stillasittande. Men, det finns kanske anledning att fundera på sin bakgrund, livssituation och hur man tränar och tävlar.
Går vi 50 år bakåt i tiden skulle personer med dåligt hjärta avhålla sig från all fysisk ansträngning. Det var inget bra råd och det insåg en del kloka personer som Per-Olof Åstrand här i Sverige och Arthur Lydiard i Nya Zeeland. Åstrand föreslog redan på 50-talet att läkare borde skriva ut recept på motion istället för läkemedel. Det tog ett halvsekel innan det blev verklighet. Lydiard startade löpgrupper hemma i Auckland för personer som antingen redan drabbats av sin första hjärtinfarkt eller låg i farozonen. De träffades för att promenera och springa riktigt långsamt. Snart mådde många mycket bättre och ryktet om denna udda och kontroversiella behandlingsform spred sig. Joggingvågen hade fötts.
Lydiard och Åstrand insåg båda att hjärtat är en muskel som mår bäst av att tränas oavsett vem man är. De arbetade i huvudsak med elitidrottare men kände sig manade att propagera för motion för alla. En reflektion jag gjort när jag läst deras böcker är att de inte alls uppmanar vardagsmotionärer att tävla. Deras motionsråd är helt hälsoinriktade.
Träning är bra men man kan ifrågasätta nyttan i själva tävlandet. Läkarna talar om en triggereffekt där anstränging och stress sätter igång ett akut sjukdomtillstånd hos den som bär på ett svagt hjärta. Viss statistik pekar i riktningen att “kortare” långdistanslopp som 10 km och halvmaror drabbas av fler dödsfall än maror relativt antalet deltagare. Kanske har de flesta svaghjärtade sållats bort innan de ger sig på längre distanser?
Maralöpare och framförallt ultradistansare lägger annars mer tid på skonsammare lågintensiv träning med fokus på uthållighet. Många av de som fortsätter springa maror upp i åldrarna slutar jaga tider. Hälsostatistiken är positiv läsning. De som gjort långlöpning till livsstil lever överlag flera år längre än befolkningsgenomsnittet.
Men det finns alltså undantag. Vad som orsakade Micah Trues hjärtförsvagning vet vi inte. Den kan ha börjat som en liten skada flera decennier tidigare. Skulle han ha levt längre utan alla år av långlöpande? Det vet vi inte heller. Micah hade även bildligt talat ett stort hjärta. Det bultade för löpning och för Tarahumaras. En dag slutade det slå för Micah men det fortsätter slå för hans minne manifesterat i Caballo Blanco Memorial Runs som anordnas runt om i världen. Christer Schapiros lopp och de andras ger ett överskott som går till Tarahumaras i Mexico precis i Micah Trues anda. Det är inte ett dåligt arv efter en vanlig kille med passion för långdistanslöpning.
_________________________________________________________________
Folksams statistik som jag refererar till indikerar att plötsligt död under idrottande avtagit de senaste åren trots att fler idrottar (löparboomen). Min egen bedömning är att antalet fall är så få att minskningen kan bero på statistisk missvisning.
Idrottshjärta är ett resultat av uthållighetsträning. Det är den godartade formen av hjärtförstoring. Storleksökningen är inte dramatisk. Den är ca 10% (1 mm) av kammarväggarnas tjocklek.
Riksidrottsförbundet har gett ut en policy kring hur plötsliga dödsfall inom idrotten kan bemötas.
Orsakerna till att män drabbas i högre grad än kvinnor av plötslig hjärtdöd är inte kartlagda. De undersökningar som gjorts är inte samstämmiga. Viss forskning antyder att medfödda hjärtfel är vanligare hos män men beläggen är inte övertygande. Det finns fortfarande en reell manlig dominans inom tävlingsidrotten. Livsstilsskillnader brukar åberopas som förklaring till att män generellt är mer utsatta än kvinnor för hjärt- och kärlsjukdomar i åldersspannet 40 - 60 år.
Micah True startade loppet Copper Canyon Ultra Marathon i Mexico 2002. Syftet var att stödja Tarahumaraindianernas kultur, speciellt deras urgamla löpartraditioner. Överskottet var litet. Micah kampanjade för nordamerikanskt deltagande. Han tog hjälp av journalisten Christopher McDougall som senare skrev boken Born to Run. Den skildrar loppet 2007, det första med utländskt deltagande.
Tarahumaras kallar sig även Rarámuri - "män som springer snabbt och lätt till fots" (enl. Wikipedia). Tarahumaras springer i enkla sandaler. Boken Born to Run gör ett stort nummer av barfotalöpning. Micah True föredrog (enligt Christer Schapiro) att springa i vanliga dämpade löpskor.
Referenser finns som inbäddade länkar i texten. Om inget annat anges är bilderna mina egna.
Vi löpare är bra på att fylla i våra donationskort. Knall och fall och några timmar senare är vi styckade och utportionerade till bättre behövande, samhällsekonomiskt optimalt. Man ska dö utan föregående vård och med så många vältrimmade donatonskroppsdelar som möjligt.
Ägarbyte på gång. Foto: Robert Clark
Vad dör vi av då, vi löpare? Jo, enligt media dör vi av hjärtfel, kroniskt och gärna medfött. Ibland läser vi om någon löpare som plötsligt, efter att ha tränat 25 mil i veckan 20 år i sträck och sprungit 200 marathon, segnat ned och dött. Stackarn skulle satsat på en hederlig fetmarelaterad hjärtinfarkt istället och besparat sig 25000 träningstimmar.
Vi långlöpare dör med en skräll eftersom alla års konditionsidrottande gett oss förstorade hjärtan. Det kallas för idrottshjärta, athlete´s heart på engelska, kardiohypertrofi på sjukhuslatin och visst låter det hemskt. Läkare ser det på EKG-förändringar, låg vilopuls och efter ultraljudsundersökning.
Hjärtförstoring är ingen sjukdom i sig men kan indikera att något annat varit fel, länge. Högt blodtryck, förkalkade kransskärl, trånga klaffar, kraftig övervikt, alkoholmissbruk, störd ämnesomsättning eller ett envist virus som bitit sig fast får hjärtat att jobba hårdare. Pågår det länge växer hjärtat till sig. En läkare som ser ett förstorat hjärta har därför anledning att fördjupa sig i patientens historik.
Men, vi konditionsidrottare har ett förstorat hjärta av naturliga orsaker. Hjärtat är en muskel och precis som andra muskler växer hjärtat och blir större när man tränar. Jag fick lära mig i skolan att hjärtat är ungefär lika stort som ägarens knutna hand. Ett så litet hjärta räcker inte för den som springer 10 mil i veckan och stundtals tävlar i löpning över flera dygn. Det räcker inte ens för oss mediokra ultradistansare. Jag har knappt 40 i vilopuls och mitt EKG är förmodligen inte helt normalt. En ultraljudsundersökning skulle visa ett hjärta med tjocka kammarväggar. Hur farligt är det? Vanligtvis inte alls. Ett idrottshjärta är ett styrke- och friskhetstecken.
Christer Schapiro briefar före start i svenska upplagan av Caballo Blanco Memorial Run
Förra månaden sprang jag Caballo Blanco Memorial Run. Ett väldigt trevligt lopp arrangerat för ett behjärtansvärt syfte. Christer Schapiro med familj ger alla deltagare ett hjärtligt mottagande i sitt hem i Dalarna där tävlingen utspelar sig. Jag har sprungit de tre åren tävlingen gått. Jag kommer hjärtans gärna tillbaka.
Ja, som ni märker används ordet hjärta i många uttryck och nästan alltid positivt. Det ligger oss varmt om hjärtat. Vi säger “mitt lilla hjärta” till den vi älskar. Viktiga frågor är hjärtesaker för oss. En oförrätt är hjärtknipande. Folk som inte visar empati är hjärtlösa. Är vi fullständigt ärliga talar vi rakt från hjärtat. När de vi älskar lämnar oss krossas våra hjärtan. Våra varmaste och innerligaste känslor härstammar från hjärtat, eller hur?
Populär symbol
Nej, hjärtat är bara ett segt stycke kött. Ett organ bland andra. Utskuret och placerat i en rostfri sjukhusskål är det helt oromantiskt. Visserligen är hjärtat viktigt men numera reparerbart och utbytbart. Förr betydde ett stannat hjärta att vi oåterkalleligen dött. Så är det inte längre. En maktförskjutning har skett i våra kroppar. Hjärnan har tagit över rollen från hjärtat som den viktigaste kroppsdelen. Numera säger oss förnuftet att alla känslor upplevs i hjärnan. Förnuftet? Ja det är själva definitionen av hjärnan.
Är det bra eller dåligt? Tja, det är förmodligen anatomiskt korrekt men här finns något att fundera över. Kampen mellan förnuft och känsla är lång. Idag sätts alltid förnuftet främst. Framgång mäts i materiell rikedom. För att tjäna pengar ska man vara förnuftig och okänslig, alltså smart och hjärtlös. Striden går i vågor. Vad som dominerar växlar genom tiderna. Förnuft och känsla står varandra nära. På engelska säger vi “Sense and sensibility” vilket också råkar vara titeln på en roman av Jane Austen. Den förebådande romantikens övergång till realismen, alltså ett skifte inom konst och kultur mellan vikten av känsla och förnuft.
Löparlitteratur - Bild: Wordsworth Editions Ltd
Men vad har Jane Austen med långdistanslöpning att göra? Jag vet inte vad hon gjorde på milen men Jane Austen är en fantastisk författare. Unik för sin tid och fortfarande aktuell. Hon skriver om passion, mångbottnat och med undertoner. Hon skriver om vilja, om styrka och om hjärta och smärta utan att bli trivial.
Smärta är en del av långdistansandet så lägg in Jane Austen i träningskalendern. Smärtan är fysisk och förnuftet säger oss att genst sluta. Men, då säger vi som funnit passionen i löpningen och läst Jane Austen: Aldrig i livet, spring eller dö! - Eller båda! Det tar oss tillbaka till Caballo Blanco.
Born to Run av Christopher McDougall gavs ut 2009. Den blev snabbt en bestseller. Bland långdistanslöpare var den snudd på obligatorisk. När man nu några år senare frågar folk vad de kommer ihåg från den så är det Tarahumaras, Caballo Blanco och hur fantastiskt det är med barfotalöpning.
Born to Run börjar hos Tarahumaras, ursprungsbefolkningen i Mexicos Chihuahua-provins. Caballo Blanco är en mytisk och mystisk gestalt, en långdistanslöpare som försvinner lika fort som han dyker upp. En dramatiskt och vinnande intrig. Born to Run gör succé och Micah True, alltså Caballo Blanco, blir känd över en natt.
Micah finns på riktigt och är inte helt nöjd med beskrivningen i Born to Run. Han ser sig själv som en vanlig enkel kille, en passionerad ultralöpare som står Tarahumaras nära. Micah vill göra något positivt av uppmärksamheten. Han åker på en föreläsningsturné till Europa och hamnar genom Christer Schapiros försorg i Sverige hösten 2011.
Ett halvår senare kommer rapporter från USA att Micah saknas efter en löptur. Efter flera dagars sökande hittas hans kropp i en flodravin. Någon vecka senare kommer obduktionsrapporten. Micah True dog av hjärtsvikt. Hjärta var förstorat och försvagat. På den korta 2-milarundan slog det stopp. Micah dog en naturlig död.
Naturlig död? Blott 58 år, vältränad, har hållit på med långdistanslöpning i flera decennier. Micah sprang regelbundet minst 100 km i veckan. Han borde snarare vara vaccinerad mot hjärtproblem än dö av ett. Själv är jag 53 år. En löprunda på 20 km är en normal dagsdos. Ska jag förvänta mig att springa in i evigheten redan inom 5 år?
Naturlig död ska läsas som motsatsen till onaturlig död. Det var inget våld som riktades mot Micah. Han fick inget klippblock i skallen. Inget vådaskott från jägare. Inget vilddjur anföll och slet upp hans strupe. Micah bar på ett hjärtfel som visade sig vara fatalt på just den här löpturen. Obduktionsrapporten säger att väggen i vänstra hjärtkammaren var förstorad, förtjockad och oelastisk. Hans hjärta var stort som man kan förvänta sig hos en ultradistansare men i vissa delar sjukligt förstorat.
Från DNs websida
Idrottare segnar stundtals ihop och dör plötsligt och oväntat. Kanske händer det på fotbollsplanen, i hockeyrinken eller i skogen under orientering. Försäkringsbolaget Folksam gjorde en kartläggning av sådana dödsfall. De fann 68 under åren 1998 - 2009. 66 av de drabbade var män. Endast fyra var relaterade till löpning.
I de fall där dödsorsaken angavs stod hjärtrelaterat för en hög andel. När unga personer drabbas beror det oftast på medfött hjärtfel. Efter varje sådan händelse höjs det röster för att införa screening, obligatorisk hjärtundersökning av alla idrottande ungdomar.
Under några år runt 1990 dog 16 elitorienterare av hjärtsvikt. Sporten drabbades av panik. Många studier gjordes som pekade i olika riktningar men till slut på en bakterie, Twar. Långt senare omvärderades det till bakterien Bartonnella. Numera är man observant på infektioner och avråder idrottande enligt försiktighetsprincipen, alltså hellre avstå än chansa.
Internationellt finns det flera studier (exempel) från hjärtrelaterade dödsfall under marathonlopp. Återigen är män överrepresenterade. Det är både är hjärtinfarkter och hjärtsvikt. Dödsfallen tenderar att ske i slutskedet av loppen. Mönstret speglar hjärtåkommor i samhället i stort. Hjärtrelaterade dödsfall drabbar män i större utsträckning än kvinnor och utlöses inte sällan av fysisk ansträngning och stress.
Är det då farligt att springa långlopp? Ska vi avrådas från att träna och tävla? Nej, åtminstone inte träna, säger en enad läkarkår. Hälsovinsterna med ett fysiskt aktivt liv är avsevärt större jämfört med stillasittande. Men, det finns kanske anledning att fundera på sin bakgrund, livssituation och hur man tränar och tävlar.
Går vi 50 år bakåt i tiden skulle personer med dåligt hjärta avhålla sig från all fysisk ansträngning. Det var inget bra råd och det insåg en del kloka personer som Per-Olof Åstrand här i Sverige och Arthur Lydiard i Nya Zeeland. Åstrand föreslog redan på 50-talet att läkare borde skriva ut recept på motion istället för läkemedel. Det tog ett halvsekel innan det blev verklighet. Lydiard startade löpgrupper hemma i Auckland för personer som antingen redan drabbats av sin första hjärtinfarkt eller låg i farozonen. De träffades för att promenera och springa riktigt långsamt. Snart mådde många mycket bättre och ryktet om denna udda och kontroversiella behandlingsform spred sig. Joggingvågen hade fötts.
 |
| Garth Gilmours bok från 1965 - bild från Ebay |
Träning är bra men man kan ifrågasätta nyttan i själva tävlandet. Läkarna talar om en triggereffekt där anstränging och stress sätter igång ett akut sjukdomtillstånd hos den som bär på ett svagt hjärta. Viss statistik pekar i riktningen att “kortare” långdistanslopp som 10 km och halvmaror drabbas av fler dödsfall än maror relativt antalet deltagare. Kanske har de flesta svaghjärtade sållats bort innan de ger sig på längre distanser?
Maralöpare och framförallt ultradistansare lägger annars mer tid på skonsammare lågintensiv träning med fokus på uthållighet. Många av de som fortsätter springa maror upp i åldrarna slutar jaga tider. Hälsostatistiken är positiv läsning. De som gjort långlöpning till livsstil lever överlag flera år längre än befolkningsgenomsnittet.
Men det finns alltså undantag. Vad som orsakade Micah Trues hjärtförsvagning vet vi inte. Den kan ha börjat som en liten skada flera decennier tidigare. Skulle han ha levt längre utan alla år av långlöpande? Det vet vi inte heller. Micah hade även bildligt talat ett stort hjärta. Det bultade för löpning och för Tarahumaras. En dag slutade det slå för Micah men det fortsätter slå för hans minne manifesterat i Caballo Blanco Memorial Runs som anordnas runt om i världen. Christer Schapiros lopp och de andras ger ett överskott som går till Tarahumaras i Mexico precis i Micah Trues anda. Det är inte ett dåligt arv efter en vanlig kille med passion för långdistanslöpning.
Bild från running.competitor.com
_________________________________________________________________
Epilog
Löpardöden är skapad av media. Den finns egentligen inte. Löpare lever överlag hälsosammare och längre än genomsnittet av befolkningen. Plötslig död orsakad av hjärtfel under idrottsutövning kan delas in i kategorierna medfödda hjärtfel (vanligast bland unga) och triggereffekt (vanligast hos äldre). Båda inträffar oftare i andra idrotter än löpning.Folksams statistik som jag refererar till indikerar att plötsligt död under idrottande avtagit de senaste åren trots att fler idrottar (löparboomen). Min egen bedömning är att antalet fall är så få att minskningen kan bero på statistisk missvisning.
Idrottshjärta är ett resultat av uthållighetsträning. Det är den godartade formen av hjärtförstoring. Storleksökningen är inte dramatisk. Den är ca 10% (1 mm) av kammarväggarnas tjocklek.
Riksidrottsförbundet har gett ut en policy kring hur plötsliga dödsfall inom idrotten kan bemötas.
Orsakerna till att män drabbas i högre grad än kvinnor av plötslig hjärtdöd är inte kartlagda. De undersökningar som gjorts är inte samstämmiga. Viss forskning antyder att medfödda hjärtfel är vanligare hos män men beläggen är inte övertygande. Det finns fortfarande en reell manlig dominans inom tävlingsidrotten. Livsstilsskillnader brukar åberopas som förklaring till att män generellt är mer utsatta än kvinnor för hjärt- och kärlsjukdomar i åldersspannet 40 - 60 år.
Micah True startade loppet Copper Canyon Ultra Marathon i Mexico 2002. Syftet var att stödja Tarahumaraindianernas kultur, speciellt deras urgamla löpartraditioner. Överskottet var litet. Micah kampanjade för nordamerikanskt deltagande. Han tog hjälp av journalisten Christopher McDougall som senare skrev boken Born to Run. Den skildrar loppet 2007, det första med utländskt deltagande.
Tarahumaras kallar sig även Rarámuri - "män som springer snabbt och lätt till fots" (enl. Wikipedia). Tarahumaras springer i enkla sandaler. Boken Born to Run gör ett stort nummer av barfotalöpning. Micah True föredrog (enligt Christer Schapiro) att springa i vanliga dämpade löpskor.
Referenser finns som inbäddade länkar i texten. Om inget annat anges är bilderna mina egna.
