fredag 28 mars 2014

Den Tredje Andningen

Whatever you do
with your running,
You only cheat yourself
by pushing, pressing, competing.
There are no standards
and no possible victories except
the joy you are living
while dancing your run.
In any life
joy is only known
in this moment - Now!
So feel the flow
of your dance
and know
you are not running
for some future reward,
 - the real reward is Now!

Sommaren 1981 ryckte jag in för att göra värnplikt. Det var i efterdyningarna av vänstervågen och fler än mig visade sig vara garderobspacifister. Vi var inte vapenvägrare men protesterade på vårt sätt mot det militära. Vi satte upp affischer av Che Guevara på logementet, kompletterade våra uniformer med palestinasjalar, spelade progglåtar så det ekade över kaserngården och vi bemödade oss om att gå i otakt i alla lägen.

Vi hade också fixat en bokgömma i ett logementsskåp. Där fanns vänsterlitteratur som regementsbiblioteket censurerade. En bok var udda. Den handlade om löpning. Boken var på engelska, sliten, oansenlig, skriven på vers, tryckt med hippietypsnitt och med bilder som tagna ur ett LSD-rus. Titeln var The Zen of Running.


Jag läste den först som språkövning men senare med ökat intresse. Jag höll på med löpning som tidfördriv och återkom till boken många gånger. Det var en tunn bok så jag kunde den strax utantill.

Bakom regementet fanns en sjö. Att runda den gav 6 km och jag nötte ett eller två varv så ofta jag kunde. The Zen of Running jämställde löpning med dans. Jag blev besatt av tanken. Jag sökte känslan att flyta fram, rytmiskt utan känsla av ansträngning. Jag ville nudda marken så lite som möjligt och samtidigt lyfta fötterna så lite som möjlig. Löpning var anbefallt i det militära men genom att följa The Zen of Running blev jag medlem i en underjordisk proteströrelse, kändes det som.

Sony lanserade sin första Walkman vid den här tiden. En bärbar kassettbandspelare med hörlurar, som gjord för jogging. Jag slantade upp förmögenheten den kostade. Nu sprang jag mina löprundor till musik, bl.a. George Harrisons Wanderwall-album med indiska harmonier på sitar.


The Zen of Running kom att prägla min inställning till idrott. Jag har alltid varit tävlingsinriktad men i min egen löpning blev jag ointresserad av konkurrens. Istället sökte jag det meditativa, helst ute i naturen, helst ensam på skogsstigar. Med åren blev det glesare mellan rundorna och när allt kretsade kring jobb och familj blev det ingen löpning alls på många år.

Det höll på att sluta med katastrof. Räddningen blev att hitta tillbaka till träningen. Jag provade på cykling, aerobics, gym men när jag väl köpte ett par vettiga löpskor på The Athletes Foot i Hongkong och sprang fram och tillbaka utmed hamnen på Kowloonsidan kom jag rakt in i The Zen of Running igen.

Det fanns en stor skillnad. Löpningen hade förvandlats. Den var inte längre en prestigelös joggingaktivitet. Skor hade blivit vetenskap. Löpträningen hade blivit vetenskap. Kilometerarna skulle mätas på metern när. Tiderna på tiondelar. Det fanns instruktioner för allt. Det fanns måsten för allt.

Det är fortfarande så. Löparforumen har långa diskussioner fyllda med detaljerade råd hur man ska utöva sin löpning. Det finns bara plats för en sanning i taget, även om den varierar över tiden. Det mesta är komplicerat, även det mest naturliga. Det finns numera kurser i hur man andas och det skrivs böcker i ämnet.


När jag ser sådant reagerar jag med skepsis. Jag blev nog hjärntvättad av The Zen of Running det där året i grönkläder. Hur kan jag springa mängder av mil vecka ut och vecka in utan en skolad andning? Vilka risker tar jag inte när jag lägger mig varje kväll och hoppas att jag inte glömmer bort att andas under natten? Kanske märks det i sociala sammanhang att jag andas konstigt?

Fast då slår det mig att jag åtminstone följer goda råd kring hur man som löpare bör andas, och de råden kommer från The Zen of Running:

In this dance of joy
which is your run
breathe in long
thru your nose
breathe out short and sharp
thru your mouth.
There might be 4 steps
to the in-breath
with the out-breath
on the fifth step,
the point of counting
being RHYTHM -
maybe not 4/1 but 2/1 or 5/3 -
YOUR rhythm.
On the other hand
you may find
that breathing out thru the nose
works better for you
than breathing out thru the mouth.
If so, of course do it your way.
Nobody but you
should tell you what to do.
….Run a little more,
dancingly, joyfully,
….and little by little
as your run lengthens
your breath will lengthen.
….Run within your breath,
do not run ahead of your breath.


De orden täcker allt, precis allt.

Andning är en basal kroppsfunktion. Att springa är vårt naturligaste sätt att förflytta oss på. Man säger att små barn lär sig att gå. Det gör de inte. De kryper först, sedan lär de sig att klättra, sedan stappla för att kort därefter springa obehindrat. Att gå lugnt och sansat kommer senare i livet.

Små barn har inga mellanlägen. När de springer går det så fort som det kan. Orken tar snabbt slut men väldigt snart kommer de längre. Att lämna en tvååring utan uppsikt 10 sekunder i ett shoppingcenter en lönehelg är en mardröm.

Skulle barn bli bättre löpare om de fick öva löpsteg och andning samtidigt med potträningen? Är vi oansvariga föräldrar som inte skickar våra småttingar på poseakademi och andningskurs? Ja kanske. Barn får oftare håll än vuxna. Håll gör ont. Vi vill inte att våra barn ska känna smärta. Det är olagligt att utsätta barn för smärta. Om dålig löpteknik och felaktig andning ger håll så är vi alltså skyldiga att skicka våra barn på avancerad löpskolnings- och andningsträning redan i koltåldern.

När jag var liten fick jag inte håll, jag fick mjälthugg. Det hette så. Vi sa också brandgult i stället för orange, kvällsmat i stället för middag, ultrarapid istället för slowmotion och makaroner istället för pasta. Det sa nog också P-O Åstrand som jag bloggade om för några månader sedan. Han utsatte personer som fått mjälten bortopererad för hårt fysiskt arbete. De fick mjälthugg!


Håll heter hlaupastingur på isländska. Löpsting är ett bättre ord än mjälthugg och håll men inget av dem förklarar orsaken. Det gör inte heller vetenskapen. Däremot finns det en rad teorier och ännu fler tips på hur man övervinner hållet - ta upp en sten att krama i handen, bit dig i tungan, andas in djupare och blås ut som för att släcka ett ljus, nyp dig i sidan där löpstinget känns. Tipsen har några gemensamma nämnare, de flyttar koncentrationen från hållet till något annat, de får dig att dra ner på tempot och de skapar en tidsfrist.

Tid är viktigt i sammanhanget. Åstrand observerade att mer blod fanns i magen när man var inaktiv, speciellt efter en måltid. När man börjar röra på sig portionerar kroppen om blodflödet till de arbetande musklerna. Omställningen tar kanske 10-20 minuter. En stor muskel som diafragman säger ifrån och där uppstår kanske hållet. En vältränad person har marginaler som mildrar effekten och vuxna har lärt sig förmågan att reglera ansträngningen. En vältränad vuxen får därför sällan håll.

Diafragma heter þind på isländska

Åstrand såg det tidsmässiga sambandet i håll och det vi förr kallade andra andningen. Det verkar som vi inte säger så längre? Andra andningen var ett självklart uttryck när jag växte upp. Jag är helt säker på att vi talade om det på gympalektionerna i lågstadiet. Nu lever det en tynande tillvaro. Min son kände inte till begreppet när jag nyss frågade honom.

Fast vi talar nog om det i andra termer. Efter ett par, tre kilometers löpning eller 10 - 20 minuter, går det lättare att springa. Andningen blir lugnare, mer regelbunden, djupare, effektivare. Pulsen sjunker tillbaka, en behagligt jämvikt inställer sig. I det läget kan jag springa länge, mycket länge, och jag behöver inte oroa mig för löpsting.

Ultradistansare ställs inför utmaningen att äta under löpning. Ibland stannar man kort på ett hamburgerhak och proppar i sig för att sedan direkt fortsätta. Hur påverkar det kroppens prioritering mellan att skyffla blod till mage/tarmar, alternativt till muskler i armar och ben? En första observation är att det fungerar för det mesta. Det blir i alla fall inte tvärstopp. En andra observation är att all mat inte fungerar. Fullkornsprodukter som kräver mycket matsmältningsarbete kan få hela maskineriet att kärva ihop, åtminstone på mig.

Ultramat

Ultradistansare springer inte på max. Vi har lärt oss att hushålla med farten för att komma långt. Det kan på sätt och vis vara bra att äta regelbundet under löpning för då reglerar man ner till en lämplig fart. En fart som inte ger håll, men som håller länge.

Går det att träna på? Mja, jag har i alla fall försökt i flera år. I början hade jag svårt att äta först och sedan springa omedelbart efter. Därför adderade jag det till min träning. Istället för att först springa en runda och sedan äta vände jag på det. Numera fungerar det bra men jag kan inte svara på om det är den fysiska funktionen som stärkts eller om jag nött in förmågan i det undermedvetna att hålla igen på tempot och ansträngningen.


Den här vintern har jag tränat fart på löpband. Då har jag kunnat känna av mina gränser på ett helt annat sätt än när jag irrar omkring ute i kvällsmörkret. Genom att testa olika tider mellan kvällssmål och löpband, och med olika utgångstempon, kan jag framkalla håll. Jag kan se tiden när hållet uppstår och när det försvinner. Jag har laborerat med metoderna att bli av med hållet. Jag har kommit fram till följande:
  • Jag kan få håll inom ca 60 minuter efter en rejäl måltid om jag startar i tillräckligt högt utgångstempo.
  • Hållet uppstår redan under de första fem minutrarna.
  • Om jag plågar mig i knappt tio minuter så klingar hållet av. Det spelar ingen roll om jag andas annorlunda, tänker annorlunda eller nyper mig i hullet. Det tar ändå lika lång tid att bli av med hållet.
  • Det jag kallar för andra andingen uppstår då också, alltså efter ca tio minuter.
  • Jag behöver äta en viss minimimängd mat för att få håll men om jag dubblar den mängden får jag inte värre håll och det tar inte lägre tid för hållet att klinga av.
  • Om jag stegar ner tempot direkt efter att hållet uppkommit så försvinner det väldigt fort. Om jag därefter återtar det höga tempot inom en relativt kort tid, kanske 2-3 minuter, så får jag oftast inte tillbaka hållet.
  • Om jag gör enligt ovanstående så tar det ändå ca tio minuter för mig att komma in i andra andningen.
Ska jag dra några slutsatser från detta så är det följande:
  • Andra andningen uppstår ungefär vid samma tid efter start på en löpning oavsett om jag ätit eller inte precis före.
  • Det finns inget 1:1-samband mellan håll och andra andningen, men när den senare inträffar så är jag i stort sett vaccinerad mot håll.
  • Att plocka upp en sten och krama den är överlägsen bland metoderna att bli av med håll. Inte pga stenen utan för att den får dig att stanna upp en kort stund. Det funkar lika bra med en imaginär sten. Eller, varför inte stanna upp och krama en människa? Kanske din löpkompis?
Den allra viktigaste lärdomen är att jag kan äta när jag vill och springa när jag vill utan minsta lilla antydan till håll. Genom att känna mina gränser och anpassa ansträngningsnivån kan jag äta-springa-äta-springa-äta-springa osv hur länge som helst och njuta fullt ut av löpningen. Det låter enkelt och enkelhet är nyckelordet.


Att göra saker enkelt är en basal kroppsfunktion det också. Min löpning handlar om passion. Ordet passion beblandar sig ogärna med ordet komplicerat. Att krångla till något hämmar passionen. Passionen ligger i enkelheten, den är beroende av enkelheten. Söker du passion i din löpning så undvik därför allt som komplicerar.

Om mitt val i löpningen står mellan passion och prestation så vinner passionen 99 gånger av 100. Det är förmodligen ovanligt för nästan allt som skrivs, marknadsförs och säljs i löparväg handlar om prestation, tävlingar, plågor och måsten. Genomgående i vår kultur premieras komplexitet. Vi strävar efter att byta ut enkelheten mot något krångligt och vi betalar gärna pengar för det. Därför går det att sälja löpstegskurser och böcker som lär ut andning. Det är absolut ingen ny företeelse. Genom alla tider har vi utsats för att krångla till livet och det enkla. Oftast har det kallats religion och gynnat en maktelit. Kulturell prägling sitter djupt.

Att hitta passionen i löpningen är därför ingen lätt uppgift. Det kan ta månader och år. För att hamna rätt är det nödvändigt att skala av allt som komplicerar. Fjärma dig från yttre måsten och hitta rytmen i din egen löpning, inte i någon annans. Den dag du lyckas sker en pånyttfödelse som inte går att ta miste på. Jag kallar den för Tredje Andningen.

Don’t overdo it.
Underdo it.
You aren’’t running because
you’’re in a hurry to get somewhere.

---

The Zen of Running skrevs av Fred Rohé och gavs ut första gången 1974. 
Jag har inte sett något fysiskt exemplar sedan maj 1982 och jag trodde inte 
att jag någonsin skulle få se den igen. Med åren har minnet grumlats och 
jag hade kanske bara drömt om The Zen of Running. Men så läste jag en 
referens och fick infallet att leta rätt på den. Döm om min förvåning när jag 
hittade hela boken på författarens hemsida, gratis för nedladdning: 
The Zen of Running


1 kommentar:

  1. Rohe är bra. Du är bra. Som Zen-elev är jag ju nära bekant med andningen och kan intyga om dess centrala roll (i alla sammanhang). Alla borde följa Rohes tips om att uppmärksamma rytmen i andningen. Ett skickligt sätt att lära ut meditationens grundkurs.

    SvaraRadera