onsdag 1 augusti 2012

Om Johanna Lind och klitorismysteriet

Uppdrag: att betäcka sex kvinnor inom spannet av en timmes löpning. Det funkade men på köpet träffade jag ytterligare en kalaspingla och råkade springa på en snubbe också. Detta låter kanske som en vanlig dag i mitt löparliv men i det här fallet handlar det om Sommarutmaningen på Funbeat.

Sommarutmaningen är en månadsvis återkommande tävling där man själv väljer dag, tid och bana. Det finns två varianter, "Klassikern" över 5 km och "Trail" med frivillig längd. För båda ges ett tema för varje månad att i bonussyfte anknyta löpupplevelsen till. Den Funbeatare som inte är med i Sommarutmaningen missar verkligen något. Juli månads Trail-utmaning bestod av nyckelordet "Fruntimmersveckan".


Min första tanke var att enlevera ett fruntimmer av varje namn ur min löparkrets och springa en rejäl runda med dem. Det hade funkat om jag inte haft så svårt att planera på sistone. Jag bestämde mig istället för att leta rätt på en stationär kvinna för varje dag i kärringveckan och uppsöka dem i rask följd under ett och samma traillöp.

Det låter som en lätt googleuppgift, men icke. Vår stads minnesmärken är extremt ojämnt fördelade mellan könen. Mansdominansen är snudd på total. Jag hade dessbättre egen koll att utgå ifrån. En Margareta, en Magdalena och en Kristina kunde jag direkt pricka in på innerstadskartan. Däremot ploppade det inte omedelbart upp några Saror, Johannor eller Emmor ur fornminnet. Historien saknar inte värdiga kvinnor bärandes dessa namn men gubbväldet har gällt långt in i våra dagar och gör det fortfarande. Men med en skopa mer flexibilitet och några minuters ytterligare research lyckades jag pricka in samtliga damer på min karta och så här blev det:

Jag sprang min runda efter jobbet den 31 juli. Det passade in med ett åtagande jag också hade att ta mig till Huvudsta för vattning av bortrest persons blommor. Min kvinnojaktsplan hade knappt satt sig i detaljerna. Jag utgick från Värtan och funderade på möjligheterna att hantera oväntade svårigheter. En första sådan dök upp ganska så omedelbart. Någon hade upprättat ett beduinläger med gigantiskt tält mitt på min inkörda löpväg. Jag saxade igenom det höga gräset vid sidan av och tog mig med ett nödrop förbi fickparkerade kameler.


Därifrån var det dessbättre en helt problemfri och vacker löpning över Gärdet och längs med Djurgårdsbrunnsviken till min första dam som sitter så fint på Framnäs udde.

Johanna Lind, mer bekant under sitt artistnamn Jenny var sin tids stora megastjärna. The Swedish Nightingale som hon kallades over there var inte bara en enastående operasångerska. Genom sin starka karaktär, humor, intelligens och inlevelse i sina roller drog hon fulla hus år efter år. Under toppen av sin karriär kunde det kosta motsvarande en fabriksarbetares årslön att gå på en föreställning med Jenny Lind och hennes eget gage låg med dagens mått en bra bit över Zlatan Ibrahimovics. Alltså en värdig Johanna infångad som första dam. Jag var mycket nöjd och struttade vidare.


Mitt nästa mål var en Emma. Minnesmärken över Emmor visade sig vara svårfunna. En fanns dock i närområdet. Ett par hundra meters löpning tog mig till Skansens huvudentré där Kalle & Emma står staty. Kalle vevade positiv och Emma sjöng populära slagdängor. De stod just där under 1900-talets första 3 decennier och underhöll på ett så minnesvärt sätt att revykungen Kar de Mumma såg till att skulpturen avtäcktes 1984.


Emma och Kalle levde i ett så kallat "Stockholmsäktenskap". Alltså samboskap vilket på den tiden ansågs mycket syndigt. För vår Emma var det ett medvetet val för det var hon som skötte ruljansen i parets affärsverksamhet. Under slutet av 1800-talet blev kvinnor i vårt land myndiga men bara som ogifta. Så fort de gängade sig hamnade de under mannens förmyndarskap. Detta gällde ända fram till 1920. Mannen hade alltså rätt till sin lagvigda hustrus alla ägodelar och inkomster.

Till Stockholm kom kvinnor och män från hela landet för att söka lyckan. En kvinna som skaffat sig egen inkomst och oberoende kände nödvändigtvis ingen brådska i att ställa sig framför prästen med den man hon visserligen förälskat sig i men inte riktigt kände alla egenskaper hos. Då var det bättre att ge honom ett par år att bevisa att han inte var en suput, latmask, spelmissbrukare eller stammis bland stadens glädjeflickor. Kalle var känd för att flirta med förbiflanerande damer så Emma visste vad hon gjorde när hon såg till att förfoga över dagskassan.

Än mer nöjd satte jag av i sporrsträck över Djurgårdsbron, via Narvavägen och Banérgatan, genom min min favorit Tysta Gatan som tog mig ut på Lützengatan där Magdalena väntade på mig.

Mitt val hade fallit på Magdalenas Café. Jag ville ha med något som anknöt till min egen Stockholmshistoria.


Jag har i ett antal omgångar kommit att jobba i de här trakterna. Just den här lokalen ett stenkast från Karlaplan har inhyst en rad olika kaféer och restauranger. De har genomgående hållit en hög standard och haft utomordentligt trevlig personal vilket också gäller för nuvarande Magdalena.

Jag introducerades här första gången av Claes af Geijerstam. Clabbe envisades med att köra sitt radioprogram Rakt Över Disk live från sin studio på samma gata. Jag såg till att televerkets 100-åriga koppartrådar kunde förmedla hifi-kvalitet på ljudet. Detta utspelade sig på 80-talet före den digitala och sladdlösa revolutionen. Det var en tid då inga kompromisser accepterades för att få något bra att bli perfekt. Dagen före varje kvälls program satt jag hos Claes och skruvade på rattar och i andra ändan av trådarna några hundra meter därifrån, i Radiohuset, satt den vackra Smilja och skruvade på sina rattar. När det resulterade i en rak frekvenskurva, full bandbredd och med lågt s/n-förhållande så träffades vi alla tre för sen lunch på det som är dagens Magdalenas Café.

Det var tider det. Men här kunde jag inte stå och minnas tills jag blev K-märkt så jag satte av nedför Styrmansgatan till Strandvägen och vidare till Dramaten för där väntade ju nästa dam redan på mig.


Margaretha Krook kräver knappast någon beskrivning av oss som växte upp med henne. En enastående karaktärsskådespelerska. En av de få som kunde växla mellan komik och dramatik från ena rollen till den andra utan att devalvera sitt varumärke. Margaretha Krook kunde uppträda som vamp i en roll, jungfrulig skönhet i nästa och som motbjudande häxa i en tredje. Hon hade hedersuppdraget att på nyårsaftonen från Skansens scen i TV:s direktsändning läsa Tennysons Nyårsklockan.

När Margaretha Krook dog var vi många som förvånades över att hon uppnått den ansenliga åldern 75 år. Vi uppfattade henne som en dam i 50-årsåldern och hon var i högsta grad aktiv in i det sista. Kanske hon kombinerade cigarettrökandet med löpning?

Just stående i sin rökruta finns hon förevigad i brons utanför Dramaten. Statyn gjordes av konstfack på initiativ av Marie-Louise Ekman som såg till att Margarethas mänskliga värme också är med genom att statyn alltid håller 37 grader C. Marie-Louise presenterade faktiskt förslaget för Margaretha Krook själv strax före hennes död. Efter en kort betänketid kom svaret - Bra! Så gör vi!

Efter denna gigant bland våra svenska kvinnor tog jag de få kliven över till Hamngatan, förbi Norrmalmstorg och till den anskrämliga butiken Zara. Det är inte riktigt jag att välja ut en klädbutik, men vänta lite så kommer mera.


Först ska jag bara klara ut att jag faktiskt har en liten relation till butikskedjan. Zara är Spaniens H&M med ambitioner att växa ifatt och gå om vår svenska stolthet. Världens första Zarabutik öppnades i den spektakulära staden La Coruña, granne med min kund teleoperatören Rs huvudkontor.

Nåja, nu var det ju inte denna Zara jag hade tänkt mig på min fruntimmerslista. När jag sonderade hjärndatabasen dök ett oemotståndligt namn upp. Få svenska kvinnors karriärer har åkt lika mycket berg-och-dalbana som Zarah Leanders. Alla som minns henne minns en djup kontraalt och att hon artikulerade sina sångtexter så tydligt. De egenskaperna är särskilt väl lämpade för 30-talets grammofon- och radioteknik. Lägg till att Zarah Leander var en genuin skönhet och en utmärkt skådespelerska. Sverige förfördes och blev snart för litet för henne.


Zarah kom till Tyskland åren före andra världskriget. Succén var ett faktum. Sedan gjorde hon ett mycket stort misstag. Hon stannade kvar efter krigsutbrottet och fortsatte underhålla tyskarna med filmer och schlagers. Hon var verksam i den nisch som ingick i nazisternas plan för kulturpolitiken, alltså verklighetsflykt för folket. Därför blev hon persona non grata när hon väl återvände till Sverige.

Det tog ett antal år tills Zarah fick komma tillbaka på scen. Men det gjorde hon och skördade flera framgångar fram till sin död 1981. Sverige var och är fortfarande delat kring hennes minne och att sätta upp någon synlig utmärkelse har inte varit tänkbart ens fram till nu. Därför kändes det bra att ändå ha hittat Zara utmed min löpväg som ursäkt för min utsvävning över Leander.

Se där! Raskt marscherat och bara Kristina kvar, och det är här som den mystiska klitorisen kommer in i bilden. Jag talar förstås om drottning Kristina och jag visste att hon står och blottar sig på en sockel högt uppe på Stadshusets hörn mot Kungsholmen.

Jag tog mig till studieobjektet genom att korsa Kungsträdgården och springa via Tegelbacken. På denna sträcka råkade jag passera Jakobs torg och klippte därmed också kökarlen i fruntimmersveckan.


Jakob till trots fanns mina tankar onekligen hos Kristina och då främst hennes undre regioner där jag hamnat efter senare års spekulationer i att hon skulle haft en ovanligt stor klitoris. Dessa idéer har kommit ganska sent och då bör varningsflaggorna hissas.

Från 1600-talets källor vet vi att Kristina misstogs för att vara pojke vid födseln. Hon fick en mans uppfostran med målet att bli kung. Kristina vägrade ingå äktenskap. Hon hade minst ett intimt förhållande med annan kvinna. Ur detta lanserades under 1900-talet teorin om att hon skulle varit hermafrodit eller haft en ovanligt stor klitoris redan vid födseln. Det är förstås en snaskig tes som passar bra i dagens mediavärld och som jag själv tarvligt utnyttjat i min rubriksättning här.


Mina tvivel är dock starka. Det finns andra och bättre förklaringar. Kristinas kvarlevor ligger i Vatikanen och vid en gravöppning 1965 konstaterades att hon var en helt normal kvinna. Det finns ingen vetenskaplig underbyggnad för att hon skulle varit fysiskt avvikande.

Men nu skulle jag få möjlighet att passera Kristina avbildad spritt språngandes naken. Här skulle jag med okulärbesiktning av hennes underliv kunna se om teorin hade en försvarare i bildhuggaren. Hon står högt upp men jag kunde zooma in genitalierna. Och som jag starkt misstänkt så visade sig denna granitupplaga av Kristina helt sakna antydan till utstående könsdelar.


Därmed var mitt fruntimmeruppdrag avslutat. Jag hade lyckats betäcka Johanna, Emma, Magdalena, Margareta, Sara och Kristina med min kamera. Jag hade fått Jakob på köpet och jag kunde bocka av klitorisbesiktningen. Upprymd av jaktlyckan slog det mig att platsen jag befann mig på rymde mer av stadens kvinnohistoria. Jag beslöt mig att inspektera en adress.

Jag befann mig på Ragnar Östbergs plan. Platsen hette tidigare Eiraplan efter Kurhuset Eira ett par kvarter bort. Adressen Hantverkargatan 13 satte skräck i många kvinnor för 100 år sedan.

I mitten av 1800-talet infördes "Regleringen", ett system för att kontrollera stadens prostituerade med syfte att hindra spridning av könssjukdomar. Kvinnor som ansågs sälja sexuella tjänster registrerades och underkastades en läkarkontroll varje vecka. Denna skedde på Hantverkargatan 13 och befanns kvinnan vara smittad så tvångsomhändertogs hon genast för "vård" bakom lykta dörrar.

Det finns en hel del att säga om detta och väldigt mycket handlar om tidens kvinnosyn. En fördel med systemet är att dess grundliga byråkrati genererade ett omfattande statistiskt underlag. Professor Johan Erik Johansson gick igenom rulllorna 1913. Han upptäckte att 60 års verksamhet inte alls hade nått sitt syfte, alltså att begränsa könssjukdomarna. Man hade förbisett en liten detalj. Kan ni gissa vilken?

Jag visste att Kurhuset inte längre fanns kvar men ville ändå springa förbi adressen. 13 fanns inte heller kvar men väl nr 15 och kvarteret Munklägret. Vid ankomst kände jag plötsligt benen svikta under mig. Klockor ringde och lampor blinkade i mitt inre. Jag hade vid första ögonkastet drabbats av hämningslös förälskelse i Ingrid som uppenbarade sig i sin fulla yppighet framför mig. Just i detta ögonblick blev samtliga av almanackans fruntimmer totalt ointressanta - utom Ingrid (9 oktober). Vi utbytte blickar och bestämde oss för att snarast träffas igen.


Denna Ingrid (min Ingrid alltså), ruvar också på en hemlighet. Jag vet vem som skapat henne men vet ännu inte hur hon hamnat där. Jag hoppas verkligen att mer än bara tillfälligheter placerat denna oemotståndliga på en så specifikt kvinnohistorisk plats. Jag och Ingrid ska minsann reda ut det tillsammans.

Yr av lustar sprang jag sista biten till Huvudsta. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sträcka men lyckades runda av julis Sommarutmaningstrail på en efter omständigheterna hyfsad tid.

1 kommentar:

  1. Jag har sagt det förut men det förtjänar att upprepas: Jag älskar verkligen dina historier! Att du dessutom skriver enligt Birgit Nilsons devis "Värp först och kackla sedan!" finner jag synnerligen älskvärt. Din vän Boel

    SvaraRadera